Aluminium

Aluminium

Förekomst och exponering

Aluminium är den vanligaste metallen i jordskorpan. Ändå har aluminium inte fått en spridd användning förrän under det senaste seklet i och med att man lyckades framställa aluminium elektrolytiskt. Innan dess var metallen en dyrbarhet med högre kilopris än guld. Trots den spridda förekomsten i jordskorpan är halten av aluminium i föda och dricksvatten låg. De naturligt förekommande aluminiumföreningarnas löslighet ökar kraftigt vid pH under 5,5, och man har noterat att den ökade markförsurningen har lett till högre aluminiumhalter i grundvatten och sjöar. Den skadliga effekten av aluminium man noterat på fiskar i surt vatten är ingen systemtoxisk effekt. Det sker en utfällning av aluminium på gälarna, vilket leder till en celldelning i vissa gälstrukturer, varvid
respirationen kommer att blockeras. Detta kan sägas vara en analog till silikos hos människan! Aluminium har en mycket utbredd användning både som ren metall och i legeringar, t.ex. i burkar för dryckesvaror, flygplanskroppar, båtar, motorer, bilar, fälgar, cyklar, färgämne i livsmedel (E 173), fasad- och takplåt, möbler, matfolie, leksaker, pyrotekniska produkter, raketbränsle.
Höga lufthalter kan uppstå vid aluminiumsvetsning och vid framställning av aluminiumpulver. Stort intag per os uppnås av individer som medicinerar med antacida.

Omsättning

Vid yrkesmässig exponering för aluminium sker upptaget via inandningen. Eliminationen efter en kortvarig exponering sker med urinen med en biologisk halveringstid på cirka 8 timmar. Vid långvarig
kraftig exponering kan man ackumulera aluminium i skelettet. Eliminationen från skelettdepån är mycket långsam med en halveringstid på flera år.

Hälsoeffekter

Yrkesmässig exponering för aluminium kan ge upphov till lungfibros, s k aluminos. Vid utvecklingen av denna pneumokonios har exponeringen oftast varit blandad med bl a kisel, varför det är oklart om det enbart varit aluminium som varit orsak till lungsjukdomen. I aluminiumsmältverk har man dessutom noterat ökad förekomst av obstruktiva lungbesvär. Även dessa besvär kan bero på andra
föroreningar i denna arbetsmiljö. Långvarig ackumulation av aluminium kan påverka det centrala nervsystemet. Hos dialyspatienter som exponerats för aluminium direkt i blodet har man sett hjärnskada, s.k  dialysencefalopati. Detta tillstånd orsakas av en hög aluminiumbelastning hos dialyspatienter som exponerats för aluminium i dialysvätskan. Lindriga symptom på hjärnskada kan uppträda vid S-Al över 50 - 100 μg/L. Denna grad av CNS-påverkan har man inte kunna finna hos yrkesmässigt exponerade, men det finns misstankar om att långvarig aluminiumexponering kan vara orsak till neuropsykiatriska symptom. Fynd av ökade halter aluminium i hjärnor från patienter med Mb Alzheimer har föranlett spekulationer om ett
orsakssamband. Ett samband mellan en hög aluminiumhalt i dricksvattnet och ökad förekomst av Mb Alzheimer har diskuterats sedan en lång tid tillbaka, men något slutligt bevis för detta finns inte.

Hygieniska gränsvärden och biologisk mätning

Det tolerabla veckointaget (Tolerable Weekly Intake TWI) enligt EFSA (European Food Safety Authority) för aluminium till 1 milligram (mg) aluminium per kilo kroppsvikt. Livsmedelsverket avråder sedan 2006 alla konsumenter från att tillaga, förvara eller värma upp sura livsmedel i aluminiumkärl, kastruller och formar, som inte har en skyddande beläggning.
De hygieniska gränsvärdena för aluminium vid yrkesmässig exponering är satta efter lungpåverkan som kritisk effekt. Nivågränsvärdet för respirabelt aluminiumdamm är 2 mg/m3. Vid lödning av aluminium uppkommer kaliumaluminiumtetrafluorid med gränsvärdet 0.04mg/m3. Aluminiumhalten kan bestämmas i såväl blod som i urin. Det är dock osäkert hur man ska använda dessa mätvärden för att bedöma hälsoeffekterna hos yrkesmässigt aluminiumexponerade. Hos njurfriska, icke yrkesmässigt aluminiumexponerade understiger aluminiumkoncentrationen i blod och urin vanligen 3 μg/L.