Kobolt

Förekomst och exponering
Kobolt finns i varierande halter i jordskorpan och räknas till de essentiella spårmetallerna. För gräsätande djur är kobolt i fri form essentiellt för vitamin B12 syntesen i tarmfloran. För människan är kobolt essentiellt då det ingår i vitamin B12. Spridning i miljön av kobolt sker runt de industrier som framställer och använder kobolt. En viktig användning är som legeringsmetall i hårdmetall. Även vid tillverkning av syntetiska diamanter har man sett spridning av kobolt. Kobolt används som torkmedel i svart tryckfärg och kan därför ingå i pappersavfall. Fossila bränslen innehåller kobolt och kan därför spridas vid förbränning av dessa. Yrkesmässig exponering för kobolt sker främst vid framställning och bearbetning av hårdmetall. Metallen finns också som förorening i nickel och cement.

Hälsoeffekter
Exponering för kobolt kan ge allergiska kontakteksem. Inhalation av kobolthaltigt damm kan ge obstruktiva lungbesvär, och i svåra fall lungfibros – hårdmetallunga, en form av pneumokonios. Akut intag ger illamående, kräkningar och kolik. Intag av högre doser ger också polycytemi. På enstaka håll har man tidigare använt kobolt som tillsats i öl för att få ett vackrare skum. Hos storkonsumenter av detta öl såg man ökad förekomst av kardiomyopati. Kobolt anses ha samverkat med alkohol och malnutrition vid sjukdomsutvecklingen. Det finns också stöd för misstanke om att exponering för koboltdamm kan orsaka lungcancer, särskilt vid samtidig exponering för volfram [IARC 2006].

Hygieniska gränsvärden och biologisk mätning
Den kritiska effekten av kobolt är lungskada. Nivågränsvärdet är 0,05 mg/m3 (totaldamm).  Mätning av ökningen i urinutsöndring av kobolt under en arbetsdag kan användas för värdering av exponeringsintensiteten. Även halten i blod ökar vid exponering. Bestämning av U-Co eller B-Co kan dock inte användas för skattning av risken för skador.