Metaller

Metaller och halvmetaller utgör en naturlig del av vår miljö. Ca 80 % av alla grundämnen räknas som metaller. Beroende på densiteten delar man in metallerna i lätt- och tungmetaller. En metallatom som tagits upp i kroppen blir kvar tills den utsöndras, till skillnad från kemiska föreningar som kan brytas ner genom metabolism. Metallens egenskaper och toxicitet kan dock ändras i kroppen genom ändring av jonisationsgrad och kemisk bindning.

Natrium, kalium, kalcium, magnesium och järn är de metaller som naturligt finns i störst mängd i kroppen.Dessutom finns essentiella metaller som i låga koncentrationer är nödvändiga för kroppens normala funktioner. Många enzymers funktion är beroende av tillgång på spårmetaller. Brister, men även överskott, kan leda till sjukdomstillstånd. I människokroppen finns också andra metaller som barium, strontium, bly, nickel, kadmium och kvicksilver, som inte är nödvändiga för metabolismen. Dessa utgör en förorening av kroppen.

Den vanligaste exponeringsvägen för metaller från den allmänna miljön är med föda och dryck. Även den allmänna befolkningen kan exponeras via luftvägarna i tätorter och i närheten av industrier. Rökare exponeras för betydande mängder kadmium i tobaksröken.

De skador som giftiga metaller orsakar beror på den enskilda metallens sätt att störa den normala biokemin. En gemensam nämnare är att metallerna ofta verkar genom bindning till SH-grupper i olika molekyler. Man kan få störningar i reproduktionen, ökning av cancerrisker, immunologiska störningar (inklusive allergier), metabola störningar, neurologiska störningar och andra specifika organskador.