Nickel

Förekomst och exponering
Nickel tillhör övergångselementerna och är en silvervit metall. Nickel finns naturligt i små mängder i vatten och i födan. Nickel används som legeringsmetall framför allt vid framställning av rostfritt stål, till ytbehandling ”förnickling”, i batterier och katalysatorer, som färgpigment, i vissa svetselektroder. Exponering sker i dessa industrier. Allmänheten exponeras via cigarettrök, föda och dricksvatten, mynt, smycken, nycklar, handtag etc. Rostfritt stål brukar inte släppa ut nickel.

Omsättning
I humanserum finns ett metalloprotein som specifikt binder nickel, men man har inte kunnat visa att nickel är essentiellt för människan. Ca 3 % av det nickel som finns i födan tas upp i magtarmkanalen. Även vid luftexponering har man påvisat upptag. Utsöndringen sker framför allt med urinen.

Hälsoeffekter
Den viktigaste hälsoeffekten av nickel är kontaktallergi, vilket är mycket vanligt förekommande i befolkningen, kvinnor > män. Hos yrkesmässigt nickelexponerade har man dessutom rapporterat ökad frekvens av astma, rhinit. Nickel är cancerogent och kan ge cancer i lunga, näsa och bihålor. Det finns fallbeskrivningar av lungfibros och pneumokonios. Nickelkarbonyl är en nickelförening som anses som särskilt toxisk som kan ge akut lungskada.

Hygieniska gränsvärden och biologisk mätning
Den kritiska effekten för metallisk nickel är luftvägsbesvär. Nivågränsvärdet är 0,5 mg/m3 (totaldamm). Gränsvärdet för nickelföreningar är satt med risken för cancer som kritisk effekt. Nivågränsvärdet (totaldamm) för dessa är 0,1 mg/m3 (som Ni). Nickelkarbonyl har lungskada som kritisk effekt, och nivågränsvärdet är 0,007 mg/m3. Vid biologisk provtagning är risken för kontamination med nickel mycket stor. Man har registrerat ökad halt nickel i blodet, urinen och i faeces hos yrkesmässigt exponerade. Sistnämnda visar att det kan förekomma en betydande peroral exponering även vid yrkesmässig hantering. Man har dock inte kunnat relatera dessa mätdata till någon specifik hälsorisk. Regler har funnits inom EU sedan år 2000 och skärptes år 2005 för produkter som kommer i direkt och långvarig kon­takt med huden och som begränsar hur mycket nickel som får läcka ut från produkterna.