Selen

Förekomst och exponering
Selen är en halvmetall. Den naturliga selenhalten i marken är varierande. Metallen ingår i födan i varierande halter beroende på varifrån den kommer. Selen är ett essentiellt spårämne som ingår bl a i glutationperoxidaser. Bristtillstånd är sällsynta hos människan. Selen används i elektriska och elektroniska applikationer. Det har också använts i glasframställning.

Omsättning
Alla selenföreningar absorberas snabbt i magtarmkanalen och i lungorna. Utsöndringen sker i huvudsak med urinen, men också med avföring och svett. Via lungorna sker utsöndring i form av dimetylselenid.

Hälsoeffekter
Elementärt selen är måttligt toxiskt, men kan i form av damm eller rök irritera luftvägarna. Vid långvarigt högt intag kan förgiftning uppträda. Bland symptomen ses ospecifika mag-tarm besvär, gulfärgning av huden och dålig tillväxt av hår och naglar. Vissa selenföreningar (selendioxid, väteselenid och selenoxiklorid) verkar kraftigt irriterande/frätande på huden och slemhinnorna i luftvägarna.

Hygieniska gränsvärden och biologisk mätning
Selen och oorganiska selenföreningar har slemhinneirritation som kritisk effekt. Nivågränsvärdet är 0,1 mg/m3 (totaldamm). Undantag är väteselenid med lungskada som kritisk effekt, och nivågränsvärdet 0,03 mg/m3. Mätning av blodhalten av selen brukar inte ske för att påvisa toxicitet, utan istället för att påvisa bristtillstånd. Vid tillräcklig tillförsel med födan är S-Se i regel 60 - 120 μg/L. Vid överdosering blir halten i erytrocyterna hög, och vid B-Se > 600 μg/L finns risk för förgiftning. U-Se varierar kraftigt beroende på intaget och kan variera mellan 10 och 600 μg/d.