Tenn

Förekomst och exponering
Tenn (Sn) är en av de tidigast kända metallerna och av silvervitt utseende. Man har funnit tenn i bronser från 3500 f Kr. Sedan mitten av 1600-talet har man kunnat tennöverdraga plåt. Livsmedel konserverade i plåtburk kan innehålla förhöjda halter tenn. I övrigt är tennhalten i föda och dricksvatten låg. Tenn har haft stor betydelse som korrosionsskydd för järnplåt, speciellt i konservindustrin, eftersom metallen inte oxiderar. Andra stora användningsområden är som legeringsmetall och till lödning. Organiska tennföreningar har använts som fungicider och till båtbottenfärger.

Hälsoeffekter
Inandning av tenn i hög koncentration under längre tid kan ge en godartad pneumokonios - stannos. Intag av större mängder tenn, tiondelar av gram, kan ge akut illamående och kräkningar. Organiska tennföreningar är mycket giftiga. De orsakar centralnervös påverkan med symptom som t ex krampanfall och hallucinationer.

Hygieniska gränsvärden och biologisk mätning
Endast för organiska tennföreningar finns det gränsvärden. De kritiska effekterna är påverkan på det centrala nervsystemet och slemhinneirritation. Nivågränsvärdet (som Sn) är 0,1 mg/m3.
Litet är känt om tenns förekomst i biologiska media.